Som några av er kanske minns så råkade jag, snabbt och ogenomtänkt, anmäla mig till 2008 års Vasalopp.
Efter ingen träning alls så stod jag ändå på startgärdet och försökte staka mig igenom dessa förskräckliga 9 mil! (Blev tagen av repet i Evertsberg på tiden 7 timmar & 5 min).
Vilket fall som hellst, efter några månader så inföll sig glömskan över hur dåligt jag mått och lyckades även anmäla mig till 2009 års lopp. Denna gång med tanken att rejält med träning på skidor skulle underlätta.
Så i mitten av Augusti så börjar jag med löpning. Efter några försiktiga månader så är jag uppe i 7,6 km ca 3 gånger i veckan! Jätte bra tänker jag. Vasaloppet kommer ju klaras galant. Bra!
Nu faller det ju vitt pulver över Mellansverige som ni säkert läst om, om ni inte upplevt det själva. Även där jag bor så har detta underliga pulver dimpa ner från skyn. Suget efter skidåkning biter tag i mig vid 19.30 tiden och jag beger mig ut i garaget, och hittar efter lite letande, skidor, pjäxor och för korta stavar!
Åker i bilen till spåret jag tidigare sprungit, nu jävlar ska jag köra någon mil eller två tänker jag.
Startar lite stapplande, upptäcker att pjäxorna är förstora, stavarna för korta och skidorna alldeles för smala för att jag inte ska se ut som Bambi. Efter halva varvet börjar svetten rinna, jag har ju självklart även för mycket kläder. Jag sliter mig upp för backarna och hoppas för allt i världen jag inte skall ramla i nedförsåkningen.
Ett varv avklarat och jag vet med all säkerhet att jag närmar mig döden! Bestämmer mig för att försöka klura ut hur man får bort dessa förbannade pjäxor jag, vid detta lag, börjat hata intensivt. Stapplar mig till bilen med blod i hela munnen! Kastar in skidjävlarna i bagageluckan och åker därifrån i förbannat vredesmod...
Jag har nu klarat av de första 3 kilometrarna av rekommenderade 500 som man bör ha inför vasaloppet.
Börjar minnas tillbaka på hur det kändes när jag åkte loppet sist och sakta kommer ångern ikapp mig...
Inte trodde jag skidåkning kunde vara så jobbigt!
