Det är intressant att läsa de olika inläggen om Jû no kata. Särskilt intressant är det att jämföra frågeställningarna nu med dem vi hade för sisådär 15-20 år sedan, innan vi hade tillgång till några instruktionsfilmer. Jag skulle vilja reflektera lite över det, men först vill jag nämna några ord om Keiko Fukuda som nämns i några inlägg.
Wikipedia har (förstås) en artikel om Keiko Fukuda:
http://en.wikipedia.org/wiki/Keiko_Fukuda Hon har skrivit mer än en bok:
1973 gav Keiko Fukuda ut Born for the Mat - A Kodokan Kata Textbook for Women.
Det är en mycket bra bok som innehåller detaljerade beskrivningar av:
- Seiryoku-zen'yô kokumin taiiku
- Joshi goshin-hô (självförsvarsmetoder för kvinnor)
- Jû no kata
För den historieintresserade finns också ett kapitel om damjudons utveckling i japan, samt ett om Keiko Fukudas farfar (bör det ha varit) Hachinosuke Fukuda, som under en period var lärare åt Jigoro Kano.
Länk till en recension:
http://www.bestjudo.com/brbornmat.shtml Samtidigt med boken gav hon ut tre filmer (8 mm eller 16 mm, sv/v) som kunde beställas separat:
- Kime-shiki (ingår i Seiryoku-zen'yô kokumin taiiku)
- Joshi goshin-hô
- Jû no kata
2005 gav Keiko Fukuda ut Ju-No-Kata: A Kodokan textbook
Den kan man hitta på
http://www.bokus.se (för 188 kr).
Lite kuriosa:
När jag gjorde prov till 3 dan för en herrans massa år sedan (våren 1990) fick jag för mig att jag skulle visa upp Jû no kata. På den tiden var det vanligast att man gjorde Go-no-sen no kata, men bestämmelserna tillät att man valde mellan de två formerna. På västkusten gick det vid den tiden inte att hitta någon som visste vad Jû no kata var, så vi satte oss och lusläste Fukuda-senseis bok Born for the Mat och försökte lista ut hur teknikerna skulle göras.
Vi (jag och en arbetskamrat) övade ungefär ett år på lunchrasterna på parkeringsplatsen utanför jobbet. Kollegorna som kunde se oss från fönstren undrade vad i hela friden vi höll på med. Någon hade t.o.m undrat om vi var med i någon religiös sekt (lite pinsamt!) .
I ärlighetens namn såg vår uppvisning ut som sk*t, men det räckte till ett bra betyg vid graderingen (graderingskommittén på den tiden visste inte heller så mycket om Jû no kata).
I boken Born for the Mat stod det som sagt att det fanns tre stycken instruktionsfilmer. Eftersom det var länge sedan Fukuda-senseis bok hade getts ut (1973), antog jag att filmerna skulle vara slutsålda. Några år efter graderingen började Internet komma igång på bred front. Jag började leta efter (kopior av) filmerna på nätet och fick så småningom kontakt med en amerikan. Han berättade att han skulle åka på läger för Fukuda-sensei. Jag skrev ihop några rader där jag berättade om hur vi använt Fukuda-senseis bok (fast jag mildrade det där med att vår uppvisning såg ut som sk*t - delvis för att jag inte själv insåg hur illa det var).
Någon vecka senare blev jag mycket förvånad när jag fick ett brev från Fukuda-sensei. Hon skrev att hon tyckte att det var roligt att vi hade använt hennes bok och att det måste ha krävts en massa tålamod för att lära sig Jû no kata på det viset. Hon skrev också att det fortfarande gick att beställa hennes filmer som då fanns på VHS, men att de snart beräknades ta slut.
Av någon anledning beställde jag aldrig Fukuda-senseis filmer. Vid ett besök på Kodokan några år senare köpte jag en film med en nyårsuppvisning där alla formerna Nage no kata, Katame no kata, Jû no kata osv gjordes (men inte Joshi goshin-hô eller Kime-shiki). Sedan började Kodokan ge ut sin serie med instruktionsfilmer och då kändes det mer aktuellt att hänga på den utgivningen. När jag såg filmerna och senare även fick riktig undervisning av instruktörer från Kodokan var det som att lära om från början.
Tyvärr saknas Joshi goshin-hô och Seiryoku-zen'yô kokumin taiiku i Kodokans utgivning. Intresset för dessa har länge varit svalt på Kodokan, men jag hörde nyligen (från Iura-sensei) att man har börjat göra Seiryoku-zen'yô kokumin taiiku vid en instruktörskurs/sommarkurs på Kodokan och att det är Sverigebekanta Umetsu-sensei som leder den träningen.
I Seiryoku-zen'yô kokumin taiiku ingår bl.a. Kime-shiki och Jû-shiki (10 tekniker ur Jû no kata). Det finns en rolig inspelning av Kime-shiki på en gammal stumfilmsrulle som heter Die Meister des Kodokan. Det är två tjocka gubbar i tredelad kostym (fast de har lagt av kavajerna) som gör teknikerna.
Det skulle vara roligt att se Fukuda-senseis filmer och även lite nyare filmer på Joshi goshin-hô och Kime-shiki. Det skulle också vara roligt att se hela Seiryoku-zen'yô kokumin taiiku, så man får hela sammanhanget (jag blir inte klok på hur övergångarna görs mellan de olika teknikerna i jû-shiki). Någon som läser detta kanske känner till mer om detta?
Hur som helst, så är det intressant att jämföra frågeställningarna nu med dem vi hade för sisådär 15-20 år sedan, innan vi hade tillgång till några instruktionsfilmer. Idag är det lätt att tycka att vi var fullständigt ute och cyklade, men å andra sidan hade vi inte mycket att gå på. Vi hade föralldel tränat en hel del Taijiquan [T’ai-chi ch’uan] för en japansk instruktör (med Shôrinji-kempô som huvudgren) innan vi gav oss i kast med Jû no kata, och där ingår det många parövningar med initiativväxlingar som påminner mycket om teknikerna i Jû no kata. Så den biten tyckte vi att vi förstod något sånär. Men mycket av det som görs i Jû no kata är ändå specifikt. Man måste helt enkelt få riktig undervisning av någon som kan grejorna. Annars är det lätt att man hamnar fel.
En text kan läsas på många olika sätt och när man försöker lära sig enskilda tekniker eller en hel kata från en bok kan olika personer komma till helt olika resultat och ändå hävda att de följt instruktionerna till punkt och pricka. Jag har sett flera skräckexempel på det. Det utan jämförelse värsta exemplet jag sett var en uppvisning i Kôdôkan Goshin-jutsu, utförd av två personer från något jujutsu-förbund. Och själv har jag som sagt bidragit med en svag rekonstruktion av Jû no kata efter en i och för sig förträfflig bok.
Så sett var det alltså ett enormt steg framåt när filmerna kom. Att man nu börjar nagelfara filmerna efter eventuella fel och brister ser jag som ett naturligt steg i utvecklingen. Men jag tror ändå att de justeringar som kan komma fram ur detta är ganska små jämfört med de mer eller mindre totala kursomställningar vi fick göra efter att vi hade utgått från en bok och sedan fick se först på film och senare även i verkligheten hur det egentligen skulle gå till.
Det svåraste är nog egentligen alla gamla rävar som lärt sig av ännu äldre rävar som lärt sig ur böcker och trott (och i många fall fortfarande tror) att det som de lärde sig då var sant och riktigt och att det som lärs ut nu är något annat - att "dom har ändrat katan". Men det har dom inte. Det var vi som var ute och cyklade. Det är inte katan som ändrats, det är vår förståelse av katan som blivit bättre. Och den kan nog bli ännu bättre med tiden.
