Hallå!
I.o.m. att jag har min Budō-bakgrund i en kampsport där man inte på något särskilt sätt märker ut sin grad på sin klädsel (det är f.ö. Kendō vi talar om här) så har jag försökt läsa på lite om vad som är grejjen med alla det här bältesfärgerna. Jag måste dock erkänna att jag blev lite förvånad över hur pass spretigt det är bara inom Jūdō-världen.

Men en sak i taget, som jag fattat historien om tillkomsten av grad-systemet inom Jūdō så gick det till ungefär såhär (kortversionen):
- Kanō-sensei ville börja kunna sortera sina elever efter färdighet och kunskap men var inte så förtjust i Menkyo-systemet som användes inom Bujutsu ryūha.
- Kanō-sensei valde istället att låna in Kyū/Dan-systemet som användes inom Igo, Shōgi, Ikebana, Shōdō, etc...
- Någonstans längs vägen valde Kanō-sensei att införa en synlig skillnad mellan yūdansha och mudansha. Troligtvis inspirerad av japansk simmning där man använde en svart snodd för att beteckna en avancerad simmare, en brun snodd för att beteckna en god simmare och en vit snodd för resten så började yūdansha inom Kōdōkan att bära svarta bälten medan mudansha fortsatte bära vitt som varit standard innan.
- Exakt när antalet kyū-grader bestäms har jag inte lyckats hitta någon källa till ännu, ej heller när den bruna snodden från simmningen smyger sig in och ett brunt bälte får beteckna 3kyū - 1kyū.
- En av Kōdōkans utsända till Europa, Kawaishi Mikonosuke, börjar 1935 använda hela "pride-skalan" med färger för att beteckna den exakta kyū-graden av hans elever då han känner att ett mer visuellt mål är lättare för västerlänningarna att förstå och vilja arbeta mot. Det här första multifärgade bältessystemet krymte spannet för det vita och bruna bältena att bara beteckna första resp. sista kyū-graden innan dan-graderna och förde däremellan in:
(vitt)
gult
orange
grönt
blått
lila
(brunt)
Samma skala som idag används inom BJJ (att kalla det "Jiu-Jitsu" är egentligen både grammatiskt och historiskt inkorrekt men låt gå).
- Färgskalan sprids till andra länder, skolor och t.o.m. stilar och västerlänningarna förstår Kawaishi-senseis goda tanke med ett visuellt mål(?!)

Dåså, hur verkar det då se ut idag.
- Kōdōkan använder det "ursprungliga" systemet: 6kyū - 4kyū = vitt, 3kyū - 1kyū = brunt om man vill annars fortsatt vitt, yūdansha = svart (plus lite specialare från 6dan och 9dan) men använder färgade bälten för barn.
- Europa verkar ha enats på en färgskala med undantaget att vissa länder kör med rött istället för vitt (eller t.o.m. innan vitt om jag förstått det rätt). Australien använder samma färger.
- USA är delat mellan två organisationer med olika färgordning för 6kyū - 4kyū och därefter brunt för 3kyū - 1kyū.
osv...osv...

En salig röra helt enkelt. Som jag förstått det så gjordes det i Sverige en genomgång och omarbetning av graderingsreglerna vilket bl.a. resulterade i att dan-graderna föll mer i linje med Kōdōkan. Vad jag funderar över nu är hur man resonerade då man arbetade om kyū-graderna och t.ex. införde halvgraderna. Jag kan förstå att barn tycker det är jätteroligt att "samla på bälten" (och eg. förstår jag att en av tankarna bakom halvgraderna var att kunna göra sig av med mon-systemet) men min poäng, om jag har någon, är om det verkligen är nödvändigt för vuxna med en massa färgade bälten för varje kyū-grad med tanke på hur pass liten skillnad i kunskap och erfarenhet de ändå verkar innebära? Märk väl att jag inte har något emot grad-systemet i sig utan mest är intresserad av att diskutera lite kring nödvändigheten av att uttrycka det i färger, varför inte Jūdō-världen faller i linje bakom Kōdōkan (som de flesta verkar göra angående dan-graderna) eller varför i brist på detta IJF inte sätter upp ett standard-system för kyū-grader?

Själv har jag bara en stackars liten gul markering på mitt tämligen vita bälte så ni får ursäkta om mina frågeställningar är helt ute och cyklar.

Tack så mycket för lyckönskan!
Här visar sig lite av min okunskap, man få alltså inget diplom för klarade kyū-graderingar i Jūdō? Jag håller med om att diplomen i Aikidō är väldigt fina och även om de inte är lika snygga (de nya dan-diplomen skall dock vara väldigt fina har jag hört) så får vi diplom även i Kendō. Dessa fyller ett dubbelt syfte, dels som ett fysiskt bevis på att du kommit till en viss nivå, d.v.s. "moroten" som jag antar det är meningen att det färgade bältet skall utgöra, dels som bevis att du innehar en viss grad om du planerar att gradera eller flytta utomlands. Skillnaden här blir ju att man kan välja själv om man vill stoltsera med sin grad och ha diplomen hängandes på väggen eller vara (överdrivet?) ödmjuk och ha dem i en låda. Själv tyckte jag att det var trevligt att ha mina dan-diplom hängandes på väggen då jag känner mig ganska stolt över dem (efter senaste flytten bor de dock tills vidare i en flyttlåda) medan kyū-diplomen förpassades till en låda då jag tog shodan. Utöver diplomet är belöningen ett par bra tips från graderingsdommarna om hur man kan utveckla sin Kendō, en klapp på axeln och ett grattis. Sen är det upp till dig att med din Kendō bevisa att du är värd respekten och ansvaret som en högre grad ändå implicerar.

Det är här mina funderingar eg. har sin grund, i Kendō lär vi oss att aldrig döma en person på förhand, förväntar du dig att "vinna" så kommer du slarva och inte träna fullt ut och därmed lära dig mindre, förväntar du dig att "förlora" så kommer du inte kunna kämpa med full kiai (「気合」 "fighting spirit" fritt översatt) och därmed lära dig mindre. Jag kan inte säga att jag ser något problem med att märka ut skillnaden mellan mudansha och yūdansha då man när man nått shodan borde ha en förståelse för hur man tränar med en mindre erfaren utövare och att det är ok att sätta sitt ego vid sidan för att låta sin motståndare förbättra sin teknik (m.a.o. inte avsiktligt förstöra för motståndaren bara för att men kan) samtidigt som man kan lägga fokus på att gör renare mer korrekta tekniker själv. Hmmm...lite rörigt men jag hoppas idén går fram.
Frågan är nu om en mudansha kommit så pass långt i sitt Budō-tänk att de börjat få en idé om konceptet jita kyōei eller om de bara blir arga och/eller frustrerade när de inte "vinner"/gör uppenbart bättre ifrån sig än någon med en lägre grad? Alltså, kan bältesfärgerna få folk (specifikt låggraderade) att jämföra sig med andra på ett sätt som sänker deras motivation och inte gynnar deras Jūdō?

Ok, mycket babbel men för att sammanfatta än så länge, så har vi följande frågeställningar :
1. Är färgade bälten nödvändigt som "morot" (särskilt för vuxna)?
2. Skulle diplom fungera lika bra? (jämf. andra Budō-arter)
3. Om man nu ska ha bältesfärger borde inte dessa standardiseras av Kōdōkan och/eller IJF?
4. Kan bältesfärger ha motsatt effekt och leda till negativa jämförelser och minskad motivation?

Alltid roligt att höra folks åsikter, särskilt de med mer erfarenhet, vilket för min del torde vara samtliga på det här forumet. ;)

Personligen så fäster jag inte mycket vikt vid färgen på bältet. Har haft väldigt långt mellan graderingarna för att jag har helt enkelt inte brytt mig särskilt mycket om det. Det är inte därför jag tränar.
Jag har tyvärr också sett exempel på hur bältesfärgen är det enda målet. Där fokus bara ligger på att få en annan färg runt magen. Förmodligen missar en sån person mycket på vägen för att han skyndar sig till resans mål och kommer i det långa loppet att ha en betydligt smalare judo-kunskap än om han hade tagit det lite lugnare. Det behöver säkert inte vara så här bara för att man vill gradera fort men som sagt, jag har sett exempel på där det är det.

Jag tror att principen med färgade bälten i sig inte är dålig så länge man tränar för judons skull och inte för färgen på bältet. Notera att detta gäller bara för vuxna. När det gäller barn tycker jag absolut att man kan ha färgade bälten och låta dom tycka att det är en stor grej. Det är alltid kul att se nervositeten hos knattegruppen innan graderingen och stoltheten efter.

Vad jag kan minnas har jag aldrig strävat efter att ta ett nytt bälte.
Jag började med judo 1977 (9 år gammal) och fastnade fort för tävling. Jag älskade att tävla och det var alltid extra roligt om man kunde besegra någon med högre bälte. Det blev nästan en "sport" att vara lägst graderad på tävlingar och läger.
Så det var inte nya bälten som gav mig inspiration att lära mig mer utan tävlingarna.
Men jag hade kompisar som inte var så intresserade av att tävla, men tränade på för att lära sig mer och ta ett nytt bälte.
Till slut tog jag brunt bälte 1985 för att det krävdes på SM (om jag minns rätt).
Sen den dagen har jag inte graderat mig utan går runt i mitt mycket slitna bruna bälte.
Nu har jag i många år tränat ungar (och motionstränar själv) och så har plötsligt lusten att ta Svartbälte vaknat.
Varför vet jag inte, men det kanske är en lite prestige grej i alla fall, har man hållit på med Judo i 32 år borde man väl ha mästargrad.... eller? Så det kanske motiverar mig att köra igång kata träning och lära mig mer..


1. Är färgade bälten nödvändigt som "morot" (särskilt för vuxna)?
Jag tror att det är en morot för vissa, lättare att sätta upp ett mål och köra på även de dager det inte är så kul + att jag tycker det är en liten fördel att man kan se om man kör mot en nybörjare eller en erfaren.

2. Skulle diplom fungera lika bra? (jämf. andra Budō-arter)
Nej inte riktigt...

3. Om man nu ska ha bältesfärger borde inte dessa standardiseras av Kōdōkan och/eller IJF?
Om bältet ska motsvara en kunskapsnivå så skulle det vara en liten fördel om det var standardiserat (skulle inte se det som toppstyrt)

4. Kan bältesfärger ha motsatt effekt och leda till negativa jämförelser och minskad motivation?
Tror inte det...

Men jag var i Japan i somras och såg att ungarna i en klubb ute i landet hade alla ungar vita bälten. Även dom som var ute och tävlade. Man ungarna som tränade på Kodokan i Tokyo hade färgade bälten, så någon standard verkar det inte vara i Japan heller.